Fiskevård del 4

Fiskevård del 4. Praktisk fiskevård- Eutrofiering

Av: Carl-Johan Månsson

I denna del fyra i serien om fiskevård tas en del praktiska åtgärder upp som förbättrar vattnets kvalitet och därmed även fiskens miljö. Inledande artiklar har tagit upp grunder för sjöar och vattendrag och hur provfisken utförs. Nu fortsätter serien och tar upp några stora källor för påverkan av vatten och hur man arbetar med fiskevård utifrån dessa: eutrofiering, vattenkraft, försurning och skogsbruk. Denna artikel tar upp eutrofieringen som har störst påverkan i jorbruksområden och i tätorter.

Det praktiska arbetet i fiskevården utgår ifrån inventeringar för att kunna ta fram ett åtgärdsprogram. Ofta handlar det om att säkerställa fiskens reproduktion och få stabila bestånd. Varje vatten är unikt så det krävs stor kunskap om vattnet innan åtgärder startar. En viktig fråga att ställa sig är om åtgärden behövs och vilket mål man har med arbetet. Vidare bör man ta hänsyn till hela vattnets ekosystem så man inte påverkar någon annan organism negativt. Hänsyn måste tas till andra verksamheters intressen och detta kan skapa konflikter. Sammantaget gör detta att fiskevårdsinsatser är synnerligen komplicerade och man bör lägga stor vikt på förundersökningar innan fiskevården startar. Samtidigt skall man inte skrämmas av allt "skrivbordsjobb" och avstå helt från insatser. Alla åtgärder som främjar fiskens miljö är positiva, även om insatsen endast handlar om att fälla ett dött träd ner i ån…

Eutrofiering- övergödning
Övergödning av sjöar och vattendrag är främst ett problem i tätorter och i jorbrukslandskap. Näringsämnen i form av kväve (N) och fosfor (P) kommer ut i vattnet från avloppsverk och genom gödning av åkermarker. Ökningen av näringsämnen bidrar till större produktion i vattnen. Detta gör att växtlighet breder ut sig och kan innebära att sjöar blir igenväxta. Vattnet blir grumligt och kan utsättas för syrebrist. Syrekrävande arter försvinner och karpfiskar ökar. Laxfiskar är mycket känsliga för eutrofiering då de kräver rent, syrerikt vatten. Med ökad produktion och partikelmängd kan det innebära att lekbottnar slammar igen och hindrar nyrekrytering till fiskpopulationen.


En grävd reningsdamm nedströms ett reningsverk. Det naturliga upptaget av näringsämnen blir effektivt innan vattnet förs vidare.


Det finns en hel del åtgärder som är riktade mot näringsläckage till sjöar och vattendrag. Vattenreningsverk har blivit effektivare och forskningen om rening av näringsämnen är långt framme. De mest använda metoderna för att minska näringsläckaget till sjöar och vattendrag är att anlägga våtmarker och kantzoner. Grävandet av våtmarker görs strategiskt på olika platser i ett vattensystem. Detta kan vara i jorbrukslandskap med avrinning till skyddsvärda vattendrag.


En våtmark har många biologiska funktioner. Upptag av näring, biologisk mångfald och rekreation.
Här en våtmark på flera hektar i Dalsland.


En våtmark ska fungera som en fälla för näringsämnen då dessa kan tas upp av växter. Partiklar som innehåller mycket bunden näring ska kunna sedimentera i det lugna vattnet. Vattengenomströmningen får således inte vara för hög då partiklar ska hinna sjunka till botten. Det ska inte heller bli syrebrist i en våtmark då omsättningen av kväve avstannar och fosfor läcker ut från sedimenten. Både kvävets och fosforns omsättning i vattnet styrs av speciella processer i olika steg som har olika miljökrav. Kvävet omvandlas till kvävgas som försvinner via atmosfären. Dessa processer kallas nitrifikation och denitrifikation och utförs av olika bakterier över och i sedimenten. Fosforn binder in som fosfat till järn i sedimenten eller tas upp av organismer. Då en våtmark kan bli en damm bidrar dessa till en ökad biologisk mångfald. Sjöfåglar, insekter, grodor och salamandrar trivs i dammarna. Samtidigt bildar dammen en vacker vattenspegel i miljön.


Ett exempel på en liten våtmarksdamm i ett jordbruksbelastat område.


Kantzonen är en växtzon mellan åkermark och vattendraget som inte besprutas eller gödslas. Meningen med dessa är att stabilisera strandbrinkarna och fungera som fälla för näringen innan det transporteras ut i vattendraget. Kantzonen ska vara mellan 5-15 m bred, gärna bredare. Helst ska det växa sly och buskar i kantzonen som då kan ta upp näringen effektivare. Det som bestämmer bredden på kantzonen är markens lutning, alltså vattnets avrinning. Ju större lutning marken har desto bredare ska kantzonen vara.

Båda dessa åtgärder har provats med gott resultat på många platser i landet. För att resultatet ska bli positivt är det viktigt att våtmarker och kantzoner anläggs där de gör störst nytta. Effekterna av våtmarker och kantzoner är långsiktiga projekt som brukar ta ett antal år innan effekter kan mätas. För att anlägga våtmarker och kantzoner på egen mark ges ekonomiskt stöd. Anläggandet är frivilligt så informationen till markägare är viktigt.

En annan åtgärd som används mer och mer i Sverige är biomanipulering. Metoden utförs genom att man trålar efter vitfisk och släpper tillbaks rovfiskarna. Detta gör att djurplankton som karpfiskar (mört, braxen, björkna) äter kan öka varvid växtplankton minskar. Med en lägre andel växtplankton i vattnet ökar siktdjupet och algblomningar minskar. Undervattensväxter kan breda ut sig i och med ökad ljusmängd och ta upp tillförd näring. I bl.a. Ringsjön i Skåne har man kunnat uppnå positiva effekter genom trålningar. Metoden kan användas i kombination av rovfiskinplantering av t.ex. gös som prederar på karpfiskar.

Biomanipuleringens steg och effekter:

Karpfisk minskar

Djurplankton ökar

Växtplankton minskar

++ Siktdjupet ökar, undervattensväxter kan åter etablera sig och kan binda in näring

+++ Klarare vatten, algblomningarna försvinner

Man får även ett bättre fiske efter gädda och abborre.

Att slå växtlighet i sjöar och därigenom ta bort bunden näring är en användbar metod. Vass så som säv och bladvass slås för hand med lie eller med speciella klippaggregat monterat på båtar. Vassen slås med fördel längs botten och under tillväxtsäsongen. Det är viktigt att den skördade vassen tas bort ur vattnet. Annan växtlighet så som den vanliga gäddnaten och näckrosor är svårare att bli av med då man måste bli av med deras rötter och skörda under många år i följd. Att ta bort överskott på växtlighet har flera positiva effekter: man tar bort näring ur systemet, man minskar syretäring då växterna dör och skall brytas ned och man får ett mer öppet, synligt vatten. Det sistnämnda är betydelsefullt ur rekreationssynpunkt och kanske även ur fiskesynpunkt då nya fiskeplatser skapas.


Hög, kraftig bladvass i en småländsk sjö där det utförts vassbeskärning.


Nästa del kommer att handla om vattenkraften.

Ordlista Nitrifikation:Ammonium omvandlas till nitrat. Processen kräver syre, sker över sedimenten av bakterier. Denitrifikation:Nitrat omvandlas till kvävgas. Processen kräver syrefritt, sker nere i sedimenten av bakterier. Detta är de två viktigaste delarna i kvävets kretslopp i vatten.