I backspegeln: Hulingen och Silverån

Hulingen har längre tillbaka varit starkt påverkad av industrier och av tätortens reningsverk. Industriernas utsläpp gjorde att sjön klassades som svartlistad under lång tid. Man har fått berättat hur vattnet i sjön och ån såg ut på 60- och 70-talet vilket berodde på alla föroreningar som släpptes ut. Även om sjöns läge varit speciellt utsatt med tung industri i närområdet är Hulingen inget ovanligt exempel. Kunskapen om vad utsläppen ledde till saknades och med nya ämnen saknades erfarenheter. På vintrarna uppstod syrebrist i vattnet med följd av att många organismer fick problem. Idag håller sjöns vatten bättre kvalitet. Föroreningarna har minskat i hög grad och sjön uppvisar en helt annan karaktär som uppskattas av många. De boende i tätorten kan promenera längs sjön och för sportfiskaren är Hulingen en intressant gäddsjö. Numera säljs det fiskekort i sjön av SFK Kroken. Detta är ett steg i rätt riktning då man kan bestämma regler för fisket som bidrar till ett mera hållbart nyttjande. En sportfiskesjö kan skapas under organiserade former vilket är något som alla tjänar på.

Sportfisket i Hulingen och Silverån har en intressant bakgrund. Under slutet av 70-talet och i början av 80-talet fångades många stora sutare, sarvar och mörtar. Framförallt metades det intensivt efter sutare och flera fiskar runt 3 kilo fångades. Även gäddfisket var mycket bra och fiskar mellan 10-15 kilo var inte ovanliga. Dessvärre fiskades det hårt med saxar och angeldon och storgäddorna togs upp. Detta gjorde att trycket var hårt på gäddorna. Tyvärr är inte topparna lika vanliga idag men sjön håller ändå en hög klass på gäddfisket. Sutarna verkar inte bli lika stora numera. Kanske indikerade sutarnas högre vikt under de tidiga åren på att sjön var tydligt påverkad. Möjligen gjorde föroreningarna och syrebrist att beståndet glesades ut och de överlevande kunde få en bättre tillväxt.

I slutet av 80-talet började vi meta i Silverån. Fiskeivern gjorde att man tillbringade massor av tid vid den lilla ån. Under våren gick det upp stora stim med mört från sjön för att leka. Med långspön drog vi mängder av mört. Ibland blandade sig en braxen i leken och detta var något man såg fram emot som nybliven metare. Ett bra ställe för mört och braxen där vi ofta metade var "halvön", strax uppströms vägbron. Där fick vi första smakprovet på riktat braxenmete. Ett annat bra ställe för mörtmete var vid de första skarpa svängarna uppströms mynningen. I Hagadalsbäcken som mynnar i Hulingen vid "stenbryggan" var det under en del vårar så packat med mört att det var svårt att se botten. På den tiden gick mörten upp för lek även där.

Sjön blev mer och mer utforskad och vi brukade bottenmeta vid "stenbryggan" då vi ville få braxen. Vid nuvarande majbrasan var en liten öppning i den täta vassen som var en plats där vi ofta satt och tittade på våra nya, införskaffade svingtippar. Ett par expeditioner gick till Järnudda där vi tältade och började fiska på natten. Fisket utvecklades mer och mer och i början av 90-talet var vi ett litet gäng som tyckte att mete var det häftigaste som fanns. Vi riktade vårt fiske mot vissa arter som ledde till intresset för specimenfisket. I mynningen till sjön hade vi framgång med braxenfisket. Under ett par morgontimmar tog en kamrat och jag tillsammans 46 braxnar. Det slutade 23-23 vilket visar hur intensivt fisket var. Mot en kolvassrugge på motsatta sidan av ån hittade vi ett djupare parti som höll mycket fisk. Den ovannämnda morgonen använde vi extremt tunna tafsar, 0,08 mm som vi hade läst att dåvarande "specimenkungen" Rasmussen använde sig av. Detta var så klart helt vansinnigt att ta efter i Silverån och jag minns inte hur många tafsbrott vi hade. Troligen rörde det sig om ett flertal sutare som tappades då de rusade nedströms. Vi började mäska framgångsrikt med olika blandningar och maggots som vi själva odlade. Ingen annan plats i Silverån och Hulingen blev så hårt mäskad som den i mynningen. Bara den säsongen åkte det säkert i över hundra kilo mäsk.

På "udden" till höger om badplatsen upptäckte vi att det gick att bedriva ett riktat abborremete. Vi fiskade långt ut med bottenmete och mask. Mars- och aprildagar satt vi och frös för att om möjligt få se en av sjöns lite grövre abborrar. Redan då fascinerades jag av deras skönhet, även om de bara vägde mellan 6 och 7 hekto. Trots att fiskarna inte var några jättar var vi nöjda med att vi började få kunskaper om var vi skulle söka olika arter. En liten udda händelse utspelades på "udden" under ett sent höstpass efter abborre. Jag fick hugg på ett av mina bottenmeten och kunde veva upp en skaplig mört på närmare 5 hekto. Till min förvåning hängde det ut ytterligare en lina från mörtens mun. Den hade tagit båda mina beten som låg 100 meter ifrån varandra och eftersom det blåste kraftigt hade jag inte upptäckt "första" hugget. Detta har aldrig inträffat efter den fångsten.


Mörten som inte nöjde sig med ett bete.


Vi var mycket tidigt ute med ismete på sjön. Detta var innan Jörgen Larsson skrev sin omtalade, genombrytande ismeteartikel i tidningen Sportfiske. Vi körde med hemmagjorda larm i början. Banksticks användes som spöhållare och larmen sattes fast under spöhållaren. Ibland hördes ett pipande larm mitt ute på isen som indikerade gäddhugg. Metoderna förfinades och nya platser söktes av på jakt efter större gädda. En bra plats var reningsverket men efterhand hittade vi nya platser som gav hopp om tungviktare. Området utanför Bastståndsviken, "ön", Björkeudd och Herrstorpet var alla platser som gav stor gädda. Vi fick alltmer insikt i vilka platser de större gäddorna föredrog. Faktorer som verkade gynna stor gädda var varierade djupförhållanden och närhet till lekområden.

Gäddfisket var ett fiske vi satsade hårt på och så gott som alla lovdagar- jul- och sportlov var vi ute på isen. Om det var 50 cm snö eller 15 grader kallt spelade ingen roll. Vi började ett intressant experimenterande av beten i större storlekar som småbraxen och större mörtar vilka tycktes selektera för lite grövre gädda. Med dessa "megabeten" lyckades vi tillslut fånga ett par fina gäddor över 7 kilo. Tyvärr tappades flera stora då utrustningen gav vika. Hulingen gav oss dessutom massor med fina gäddor mellan 5 och 7 kilo. Hur många vi fångade med vikt över 5 kilo vet jag inte precis under dessa säsonger men det borde varit uppåt ett 100-tal! Självklart sattes gäddorna tillbaka och vi fick en del återfångster, fiskar som hade speciella kännetecken. Topparna är med andra ord inte lätta att fånga. Men de finns helt klart. Hade vi fått upp de största gäddorna som tappades hade bilden kanske varit en annan.

Fisket i Hulingen och Silverån präglades under denna tid av utveckling och fiskeiver. Sjöns närhet gjorde det möjligt att fiska ofta. Hoppas att vattnen även i framtiden kan locka unga sportfiskare. Gärna metefantaster som kan föra den lokala traditionen vidare.

/Carl-Johan Månsson