Sommarfiske 2005

Ål, Lappland och en sten i vattnet

Text och foto: Carl-Johan Månsson

Sommaren var äntligen här. De senaste veckorna hade ägnats åt fältarbeten runt Göteborg. Jag läste en sommarkurs, limnisk form och biotopkännedom som handlade om att kartlägga olika typer av sjöar. Detta gjordes med provtagningar av vatten och bottenfauna. Dessa båda parametrar säger mycket om vilka egenskaper en sjö har och ger en bra förståelse för olika typer av limniska ekosystem och hur de är uppbyggda. Men nu var det midsommar och jag åkte hem till Hultsfred för att fira.

Jag var ledig fram till början av augusti. Nu skulle det fiskas. Efter en fin midsommarhelg med sill och nubbe var jag rejält sugen på att få komma ut på ett pass. Joakim Thuresson, som även han befann sig hemma i Småland, ville testa ålmetet i Emån. Jocke har lagt ett enormt arbete på ålfiske, både bakom spöna och med att leta efter platser. Det har gett resultat och han har fångat flera stora ålar genom åren. Allt sedan jag själv började mitt ålfiske i Emån i början av 90-talet har fascinationen över dessa fiskar varit stor. Med en styrka som få fiskar har, är ålen en grym fighter. Det är en mystisk fisk som är värd beundran inte minst för dess livshistoria. Som vuxen vandrar den till sin födelseplats i Sargassohavet för att reproducera sig. Idag har ålen svårigheter att nå tillbaka till lekplatsen och det blir färre och färre yngel som sprider sig i de svenska vattendragen. Detta återspeglar sig i många av småländska vattendragen då fisket blivit sämre. Nog borde en sån historiskt viktig och speciell fisk få större prioritet i forskningen så dess framtid blir säkrad.

Vi bestämde oss för att fiska ål och efter en lång slingrig resa genom de mörka smålandsskogarna stannade vi bilen för att gå den sista biten över hyggen och genom snårig terräng. Svettiga tog vi oss en första titt på stället. Platsen luktade storål lång väg och det var med spänd förväntan vi satte upp ålspöna denna kväll. Vi lade ut tre spön var och placerade dem så vi hade vartannat spö. Vi tycker det är både roligare och effektivare att sprida dem så. Två spön med mask och ett med mört lades ut. Att få upp en storål i en å fylld med stockar och växtlighet är ingen lek så därför kör jag numera endast med wire som tafsmaterial. Att ha utrustning som håller måttet är mycket viktigt till detta fiske och det gäller hela vägen från spö till krok. Mörkret kom och mygghuvorna åkte på då de små surrande liven blev allt för jobbiga. Runt oss började fladdermössen visa sig. Då och då dök någon emot en spänd lina och nappalarmet pep till. Vi satt och pratade och drack kaffe då jag plötsligt fick ett utdrag på mitt vänsterspö som låg ett 10-tal meter ifrån oss. Jag trodde det var braxen eftersom vi hade fått såna tidigare under kvällen. Men detta utdrag var lite mer bestämt och jag gick fram till spöt, sträckte linan och krokade men motståndet uteblev. Det var nog en braxen trots allt. Ett nytt utlägg på samma ställe gjordes och jag hade inte hunnit mer än att lägga ner spöt i hållaren förrän ett nytt utdrag kom. Förvånad tittade jag på linan som gick ut konstant och med hög hastighet från spolen. Jag krokade och motståndet i andra änden gick inte att ta miste på. Jag skrek åt Jocke som stod bara ett par meter ifrån mig: - Ål, hämta håven!
De tunga slagen i spöt kändes igen, klassiskt för storål. Karpspöt jobbade för högtryck på den korta linan. Strax därefter började ålen att vispa i ytan. Jag tog in meter för meter och jag visste sedan tidigare att håvningen kan vara ett kritiskt moment. Med ålen liggande i ytan utanför kanten kunde Jocke efter lite lirkande håva den. YEES! Min högerarm var helt stum efter den hårda pressen på den korta linan. Vilken fisk! Vägningen visade på fina 2040 gr. Vi säckade fisken och gjorde i ordning kamerautrustningen. Lite senare släppte vi - lyckliga - tillbaka storålen och det var en mäktig syn att se den simma iväg. Äntligen hade vi fått uppleva ett lyckat ålpass, efter förra årets alla blankpass. Ålfiske när det är som bäst, och roligast. Trägen vinner!

Några dagar senare var jag ute med Kim Börjesson vid Stockebrogöl, den nya karpsjön i Stora Hammarsjöområdet. Vi tänkte provfiska i sjön där 60 st enkiloskarpar från Aneboda sattes i år 2002. Det var vackra radkarpar och ett par fjällkarpar. Knotten var hemska denna kväll, något som är vanligt vid dessa sjöar. Vi flötmetade med majs som bete och såg en del aktivitet runt omkring oss så våra förhoppningar var goda. Sjön låg spegelblank och jag fantiserade om karpmetare som satt med 10-kilos karpar med sjön i bakgrunden. En sjö för de karpmetare som värdesätter stillheten och lugnet. Lite majs åkte ut med slangbellan. Vi såg en fisk som rörde sig närmare och närmare mäskplatsen för att sedan gå in på den. Efter en stund började mitt flöte att vandra i sidled och jag krokade. Fisken tog till flykten in mot näckrosorna som växer längs kanten och gick rakt igenom beståndet. Med en hård press lyckades jag vända fisken som hade lagt sitt bästa krut och kunde håvas. Första karpen från Stockebrogöl var ett faktum och fisken vägde 2950 gr. Den var i fin kondition och visar på en bra tillväxt sedan 2002. Det är bara att se tiden an och hoppas att sjön kan bli en lika fin karpsjö som Färgsjön.

1/7 var det dags för FK Gliets gösfestival. Den hölls på sjön Ylen som ligger mellan Nässjö och Huskvarna. Ylen är en klassisk gössjö där det fiskas mycket under sommaren. Där tas riktiga storgösar varje år. Sjön är stor och innehåller stora djup och ligger i samma gösbälte som de kända sjöarna Ryssbysjön och Nätaren. Jag fiskade med Sten-Sture Jönsson från Huskvarna som tog med sig en båt. Vi skulle tillbringa helgen vid sjön och började kvällen med att slå upp tältet. En vackert belägen glänta på en udde fick bli lägerplats. Fisket under kvällen var segt och Sten-Sture och jag hade endast lyckats lura upp en liten gös på trolling. Själv blev jag utan gös under tävlingskvällen. Vid midnatt slutade tävlingen och det blev tid för invägning. Det var inte bara vi som hade haft trögt fiske. Flera fiskare hade gått helt bom och ingen större gös hade fångats. Dock hade det kommit upp ett gäng mindre gösar mellan 1-2 kg. Alla dessa togs på trolling med vobbler som bete. Dagen efter var vi ute på de stora öppna ytorna av sjön och testade trolling men utan resultat. På ekolodet avtecknades stora ekon på riktigt djupt vatten, troligen var det gös som stod parkerad. Med sänken framför betena provade vi att gå ner på djupare vatten men fisken verkade inte aktiv. Senare under kvällen tog jag ett par mindre gösar på vobbler med klassiska gösfärger gul, röd och grön. Med tanke på de ekon vi hade sett på djupare vatten provade vi nästa dag flötmete och betesfisk i dessa områden, men utan resultat. Helgen var fiskemässigt klen men med en vacker sjö, bra väder och en fin lägerplats var det ändå värt resan. Även fågellivet runt sjön var imponerande med fiskgjusar och lom som ofta syntes. Sjöns stora variation bidrar till det myller av liv som vi upplevde. Ett typexempel på ett viktigt ekosystem som innehåller både näringsrika grundområden och områden med stora djup där vattentemperaturen är lägre.

Någon vecka senare satt jag åter vid ett av mina absoluta favoritvatten - Emån. Denna vackra å som gav mig en drömfisk i våras. En jättefärna över svenska rekordet. Nu var jag längre nedströms och på jakt efter björkna. Kvällen innan hade jag varit och rekat en sträcka och även mäskat en del med min standardblandning: hönsfoder och majs. Jag hade valt en stor och djup sväng av ån och bottenmetade med majs och maggot som bete. Björknan är en oansenlig och för många, även fiskare, helt okänd fiskart. Den är relativt vanlig i de sydsvenska vattendragen men når sällan vikter över halvkilot. I de nedre delarna av Emån finns den talrikt och jag fick en hel del tillsammans med en stor fångst av braxen och mört. Även några färnor blandade sig i dramat och tog på majs i djuphålan. Det blev många björknor men inga större. Uppemot 4 hg stannade vikterna på. Jag fiskade fram till morgonen då nattfisket kan vara hett för de lite större fiskarna.

Sedan många år tillbaka har jag gått med Norrland i tankarna. Att fånga min första harr har lockat. Denna vackra fisk som är en karaktärsfisk för landet i norr. Som allätare av all fiskelitteratur har jag alltid läst fiskeskildringar från norr med en viss längtan. Längtan efter harrfiske, vildmark och den säregna naturen. Jag har varit i norra Sverige förr, men det var länge sedan och aldrig på någon längre fisketur. Jag fick veta att två av mina fiskevänner, Jon Granath och Kim Börjesson från Hultsfred funderade på en Norrlandstur. Jon: ett karpfreak som även flugfiskat en hel del. Han har fiskat i fjällen tidigare och svingat flugor bl.a. i den världskända Kaitumälven. Kim: en av de yngre hungriga specimenfiskare som lägger mesta tiden bakom spöna vilket fiske det än gäller. Gös, färna och karp är några av hans favoritfiskar. Jag hade möjlighet att låna en bil stor nog för tre man plus utrustning. Äntligen skulle min Norrlandsresa bli av. Tre man med sikte mot Norr: ett flugfiskeproffs, en hungrig artjägare och en fattig biologstuderande mot äventyrets land. Vi beslöt att målet för resan skulle vara att få harr över ett kilo och mört över åtta hekto plus att dessutom uppleva Norrlands vackra natur.

12/7 De senaste dagarna hade ägnats åt inskaffande av en hel del nödvändig utrustning. Mat, myggmedel, gastuber till trangiaköken, mäsk, flöten, linor, krokar, flugor mm. Kim hade en gummibåt som skulle med på resan och den sågs över med en lättare lagning. Jon och jag hade en kväll bundit flugor i olika mönster för harrfisket. Jag ville så gärna fånga harr på fluga, eftersom man är en nybörjare inom grenen och för att den metoden känns mest klassisk. Upplägget vi hade var att först ta oss upp till Värmland där Jon och Kim skulle på musikfestival i Arvika. Därefter skulle vi åka norröver. Vi hade två veckor till förfogande innan vi skulle tillbaka till vardagens sysslor. Det var inte utan att en viss resfeber infann sig kvällen innan avfärd. Jag sov inte speciellt mycket den natten.

Äntligen avresa. Jag hämtade upp Jon och Kim och vi packade in utrustningen i bilen som lastades till bristningsgränsen. En något svajig Golfkombi lämnade Hultsfred den morgonen. Resans första etapp gick bra och vi kom upp till Forshaga under eftermiddagen. Där mötte vi Kristian, som är med i samma specimenklubb som Kim. Kim och Jon skulle lämna sin utrustning hos honom under fesivaltiden. Jag lämnade Kim och Jon i Arvika och begav mig mot storrudornas hemvist i Igeltjärn vid Deje. Jag har fiskat där tidigare och lyckats bra de få passen jag har lagt i sjön. Jag fiskade där tre nätter och sjön visade sig från sin svåraste sida. En ruda och en sutare lyckades jag lirka upp. Rudan vägde dryga kilot och tog på flötmete med räka som bete. Rudorna verkade svårflörtade och jag hade en hel del försiktiga hugg som inte gick att kroka. Det är så typiskt vid vissa rudapass! Trots en del omjusteringar av flötestackel ville de inte ta ordentligt, utan stötte bara i betet. Jag fick känna på hur rudametet kan vara när det är som svårast. Sista natten gav jag upp och åkte till Sörtjärn för en natts sutarfiske. Jag var tvungen att få ett miljöombyte efter de hårda dygnen vid Igeltjärn. Men sutarna uteblev så efter ett välbehövligt morgondopp i sjön begav jag mig åter mot Arvika där jag skulle hämta Kim och Jon.

Det var trötta grabbar jag mötte i Arvika. Trots att de inte hade nattfiskat var deras ögon rejält röda. Fåordiga begav vi oss vidare norröver. Via Mora skulle färden gå vidare mot Sundsvall. Framåt dagen började festivalgrabbarna åter vakna till liv och efter en lunch i Mora kunde de till och med prata lite. Vi tog oss upp till Sundsvall för att hämta ett par vadarbyxor hos Jons bror. Efter en välbehövlig dusch och en middag var vi åter på banan och såg fram emot en ny etapp med bilen. Vi körde E4:an mot Umeå och kom upp dit vid midnatt. Ett kort stopp för att tanka och intag av lite energi. Med den ljusa natten kändes det att vi var norröver och den alltmer skiftande naturen gjorde sig påmind. Solen började stiga och trafiken var nästintill obefintlig. Vid Piteå svängde vi nordväst i riktning mot Jokkmokk och där började vägrenarna fyllas med renar. Den sista biten mot Jokkmokk blev seg. På en lång sträcka byggdes vägen om och underlaget bestod av sprängsten. För att inte köra sönder bilens underrede var det 50 km/h som gällde.

Då vi till slut närmade oss Jokkmokk var det några timmar kvar tills orten skulle vakna och vi beslöt att slå upp ett tält vid vägkanten och sova ett par timmar. Det var första gången vi fick känna på de norrländska myggen men det skulle bli mycket, mycket värre.

18/7 Efter välbehövlig sömn gav vi oss in till Jokkmokk i strålande solsken. Det visade sig vara ett mysigt litet ställe. Vi köpte frukost och tänkte hitta en trivsam plats att inta den på. Efter en bra stunds kryssande genom Jokkmokk stannade vi. Vi stod vid ett elverk - inte speciellt naturskönt med andra ord.

Efter ha köpt fiskekort och inhandlat allt vi behövde för några dagars fiske, satt det fint med en matbit på ortens lokala pizzeria. Vi hade bestämt oss för att börja med harrfisket och valde att åka till sjön Harrokjauratj, belägen ca 10 mil väster om Jokkmokk. Där ville jag fånga min första flugharr. Vi tog oss till en plats där vi skulle möta Ernst. Han skulle skjutsa ut oss till vattnet med en fyrhjuling och en kärra och enligt rykten skulle det bli den värsta resan i våra liv på den dåliga vägen. Vi packade om våra ryggsäckar med det vi skulle ha med oss för fem dygns harrfiske. Ernst dök upp och vi lastade upp all packning på kärran. Så bar det av på den lilla kuperade vägen ut mot sjön. Vilket landskap! Naturen präglades av små knotiga fjällbjörkar och kortväxta granar. Runt oss visade sig fjälltopparna, vissa av dem med små snöfläckar kvar. Ett storslaget landskap präglat av knappa resurser med stark naturlig påverkan. Efter 45 min stannade vi intill sjön. Vi var framme.


Sjön låg spegelblank och med bergstopparna i bakgrunden var det ett fiskeparadis. Vi satte upp tälten intill sjön, blåste upp gummibåten och tacklade upp våra spön. Myggen plågade oss direkt vid vår ankomst. I det varma vädret hade det säkert kläcks mängder under dagen. Myggmedel hjälpte inte mycket. Det enda tänkbara var att använda myggnät och tät klädsel. Jag dröp av svett i en överdragsjacka och tjocka handskar för att inte dessa små vampyrer skulle komma åt att bita. Då och då syntes ett vak ute på den stilla sjön, harrvak. Fiskesuget var så klart stort och Jon och Kim gav sig ut med båten och jag drog på mig vadarna för ett mer strandnära fiske. Längs ena långsidan av sjön hade mycket harr vakat och det var där jag började fisket. Längs stigen runt sjön växte massor med hjortron. De lyste vackert röda i den mjuka myrmarken. Tyvärr var de inte mogna utan behövde ytterligare någon veckas värme. Flugfiske med en egen bunden europatolva blev mitt val. Efter bara en kort stund hördes ett plaskande utifrån gummibåten. Det var Kim som fick sin första harr på fluga och även Jon fick en fin harr på 1050 gr. Kim tog även en på spinnare vilket visade att också den metoden fungerade. Jag vadade ut en bit efter strandkanten. Där fanns en del växtlighet som sträckte sig längs med långsidan. Troligen fann harren både skydd och föda där bland växterna och jag hade en hel del fina vak runt omkring mig. Jag fick ut ett kast framför en vakande harr som nöp flugan direkt. Fighten blev livlig innan jag fick in tekniken med flugutrustningen. Till slut kunde jag försiktigt lyfta in min första harr någonsin och lade den i den mjuka mossan. Yes! Harren visade sig väga 1370 gr. Vilken start. Jag fortsatte fisket efter en stunds avkoppling - jag var tvungen att smälta intrycken först. På samma ställe tog jag senare ytterligare en harr på europatolvan. Även den vägde 1370 gr och hade samma längd- 52 cm. Sent på kvällen samlades vi vid lägerplatsen där vi rensade ett par av de harrar vi fått under kvällen. Något vi lärde oss var att det gällde att vara försiktig med harren vid återutsättningen. De verkade extremt känsliga och det bästa var att inte ta upp fisken överhuvudtaget utan kroka av dem liggande i vattnet. De få fiskar som inte klarade av returen blev utsökta måltider vid lägerelden.





Kim tog ytterligare en kilosharr precis nedanför lägerplatsen. 1070 gr vägde den och blev en fin avrundning för första kvällens fiske. Natten avslutades på bästa tänkbara sätt då vi tillagade de harrar vi behållit. Foliegrillad harr över öppen eld och färskpotatis stod på menyn. Med lite dressing till och en mugg rödvin kan man knappast må bättre. Efter maten somnade vi, helt utslagna.

Vi vaknade inte förrän mitt på dagen. Efter frukost gav jag och Kim oss ut med gummibåten. Jon startade med fluga längs kanten som hade gett bra med harr första kvällen. Jag hade fått en gädda och Kim hade tappat en, när det hördes ett konstigt ljud från båten. Den läckte! Vi rodde snabbt in den krängande båten in till lägret. Det fick i fortsättningen bli fiske utan båt då vi inte hade varit smarta nog att ta med oss reparationsmaterial. Men vi hade trots allt ett par vadare att turas om med och vi kunde också fiska från land.

Kim och jag gjorde Jon sällskap och efter bara en timmas fiske kunde jag landa en fin harr på 1330 gr. Mina tre första harrar vägde mer än fyra kilo ihop! Efter en provisorisk lagning med tejp gjorde Kim en kortare tur med båten och fick harrar på 1065 gr och 1190 gr. Han fick dem på nymf som skulle visa sig vara en mycket effektiv metod. Nattmaten blev en utsökt soppa av harr, potatis, lök och lite vitt vin.

20/7 Ett väderomslag under natten gjorde att vi vaknade till regn och blåst. Sjön såg inte alls lika inbjudande ut som tidigare. Regnet hade troligen gjort harrarna mindre aktiva p.g.a. en sänkning av vattentemperaturen. Istället för att fortsätta fisket i sjön rekade vi den lilla å som rann ut från sjön. Några hundra meter nedströms fanns ett par fina partier där ån blev några meter bredare och lite djupare. Vi provade att fiska i den delen och det resulterade i en fin harr på 1160 gr som jag fångade. Omgivningen längs ån var myrmark och längs åns kanter stod Kung Karl Spira i all sin färgprakt. Det kalla, ruggiga vädret höll i sig och vi försökte att höja kroppstemperaturen en aning med varm mat vilket faktiskt lyckades. Nudlar och kycklingsoppa satt fint i kylan. Det positiva med vädret var att myggen till viss del försvann och man kunde till och med inta sin mat utan att behöva krypa in i tältet.

21/7. Regn och åter regn. Framåt kvällen bestämde vi att prova lite nya domäner runt sjöns motsatta sida. Vi fiskade oss runt sjöns långsida och ner mot sjöns andra ände hittade vi en intressant plats med ett grundare vatten och med en liten udde mot djupare vatten. Det blev djupt relativt nära stranden, och där var flera harrar uppe och vakade. Under tiden jag stod och trasslade med min fluglina tog både Kim och Jon flera fiskar. Tillslut fick jag ut nymfen i bra läge och efter ett rejält påslag kunde jag landa en harr på dryga kilot. Vi hade alla tre gått över till nymffiske med lite större nymfer. Efter någon timmas fiske på platsen verkade det som om harren lämnat området. Precis då vi skulle bege oss vidare var det en fisk uppe och vakade precis utanför udden där vi stod. Jag lade snabbt ut nymfen och fick nästan genast hugg. Fisken kändes lite tyngre än de andra jag fått och då den körde längs stranden fram och tillbaka började jag tro att det kunde vara en riktig storharr. Håvningen gick bra och harren visade sig väga 1480 gr. En skönhet och en av sjöns verkliga drottningar. Jon kunde sedan fånga en fin toppfisk på 1400 gr, även det i samma område. Vi fattade knappt vilket fiske vi hade varit med om. Det fina regnet hade tilltagit och trötta, blöta, hungriga och myggbitna men framför allt lyckliga kunde vi avsluta nattens och resans harrfiske med ett grymt pass. Den sista platsen hade gett oss ett 10-tal harrar över kilot.



22/7 Det var dags att lämna sjön. Vi packade ihop vår utrustning och städade i ordning lägerplatsen. Sjön hade gett oss en fiskeupplevelse utöver det vanliga och det var med vedmod man lämnade sjön. Harrokjauratj är kanske den vackraste sjön jag fiskat i och en sjö som man gärna inte släpper blicken från. Var gång jag gick ur tältet tänkte jag på hur vacker platsen var. Bättre betyg än så kan väl knappast en sjö få.

På vägen ner mot Jokkmokk började åter mobiltelefoner göra sig påminda. Vid sjön fungerade de inte vilket var skönt men det är något man bör tänka på i dessa ödsliga områden.

Nästa fiske blev efter mört i Lill-Skabram. Vi skaffade fiskekort och hyrde båt i Jokkmokk. Båten behövdes för att ta oss över Stor-Skabram för att kunna nå Lill-Skabram. Mellan sjöarna var det ett 100-tal meter där man fick bära båten. Man kan nå sjön även landvägen men samtidigt är det en fördel att ha en båt som man kan fiska och mäska ifrån. Det bidrar till ett fiske med större precision.

Lill-Skabram var inte alls så liten som namnet ger sken av. Det var en stor sjö som låg omgiven av skog och kuperad mark. Lill-Skabram har besökts av många specimenmetare genom åren. Norrlandsfiskare har satsat hårt i sjön men även metare från Södra Sverige har rest dit med hopp om att fånga sin stormört. Vattnet har under ett antal år varit ett av de säkraste vattnen för stormört. Dock verkar det som om det numera inte är lika lätt att pricka toppfiskarna eftersom det landas betydligt fler mindre mörtar numera. Troligen har sjön upplevt en glansperiod som kanske är på väg att avta. Flera av de mörtar vi fick såg gamla ut, och var säkert på retur. Vad är det då som har gjort att dessa vatten hyser så stora mörtar? Jag har gjort lite efterforskningar, och noterat att osäkerheten tycks vara stor. Vad man kan säga är att det troligen rör sig ett mörtbestånd med vissa starka årsklasser. Vid vårt fiske dominerande två storlekar, 15cm och 35-40 cm. Kanske har reproduktionen vissa år uteblivit eller varit starkt reducerad och detta har gjort att födokonkurrensen minskat mellan årsklasserna. Att vattnet i övrigt inte innehåller några andra karpfiskar har säkert betydelse för mörtens tillväxt. Med en stark gäddpopulation är betningstrycket hårt på den mindre mörten och det gäller för dem att växa snabbt. Förutom gädda finns det endast abborre i sjön och de äter säkert också en hel del småmört. Tillväxten verkar vara bra trots sjöns nordliga läge, det visar en åldersbestämning som gjordes på en större mört. Längs kanterna av sjön kryllade det av djurplankton så troligen har fisken gott om föda. Hur det går med Lill-skabram och dess stormörtar får framtiden utvisa. Fortsätter fisket i sjön kan man kanske se vissa förändringar om ca 5 år som kan göra det lättare att dra slutsatser.

Sjön såg inbjudande ut men som sagt - den var stor. Då lägret var klart tog vi en rekrunda på sjön med den inhyrda båten. Vi lade ut markörer och mäskade runt dessa för att få så stor precision som möjligt. Runt 10 bollar ströbröd lades ut på varje plats. Jag valde en plats längs samma sida som lägret och skulle sitta från land. Jon började i lägerviken och Kim skulle prova första natten i en annan vik av sjön. Efter en snabb middag gav vi oss av till våra platser. Jag valde att bottenmeta med feeder och som bete hade jag tillgång till mask, majs, maggot och mjölmask. Första natten kom jag inte kontakt med någon större mört utan det var 50-grammare för hela slanten. Jag fick även abborre och gädda. Jon hade heller ingen tur med större mört. När morgonen grydde hade dock Kim fått fisk på 720 gr. Alltid en början.

23/7 Min tjugonionde födelsedag kunde denna sommar firas på bästa tänkbara sätt. -Vid en norrländsk mörtsjö. Dagen ägnades åt att ligga och slöa i tältet, lyssna på radio, läsa och äta kexchoklad. Jag ändrade strategi under kvällen och övergav landplatsen. Jag fiskade från båten istället och valde att flötmeta. Det verkade som om kvällsfisket var det bästa och under några timmar hade jag ett hyggligt fiske på majs med fisk upp till 690 gr. Det var ett häftigt fiske med fina hugg, då stim med större mört kom in på platsen.

Kvällen efter skulle Jon och Kim ha båten. Själv valde jag att sitta på en liten spetsig sten mitt ute i vattnet. En metplats säkert ingen vågat prova tidigare var min tanke. Men stenen såg het ut med fint djup utanför och låg strategiskt till om ett mörtstim skulle simma förbi. Ett rejält lågtryck hade kommit in under dagen och regnet strilade ner. Med min dåliga balans bådade det inte gott för natten. Jag kunde se mig själv liggandes brevid stenen och trampa vatten samtidigt som en stormört gjorde allt för att undkomma. Nu slutade inte natten så, utan på ett mer seriöst sätt. Sent på kvällen fick jag in ett stort stim med större mörtar och det högg oavbrutet. Toppfisken kunde senare under morgonen vägas in till prick 800gr. Övriga fiskar vägde 710 och 740 gr. Utöver dessa var det flera mellan 5-6 hg. Jag åt en välbehövlig frukost innan jag glad och rödögd kunde lägga mig i sovsäcken.

Sista kvällen tog Jon och Kim flera fina mörtar från en ny landplats. Kims toppfisk vägde drygt 7 hg och togs på bottenmete/majs. Vi var mer än nöjda och såg inte direkt fram emot hemvägen som vi tänkte sträckköra. För att kunna köra nattetid valde vi att åka nästa kväll. Vi sov ut och det kändes som vi var någorlunda utvilade för att börja den långa hemfärden. Norrland övergick till Svealand morgonen efter. Efter ytterligare ett antal timmar var vi åter hemma i Hultsfred. Färden hem hade tagit runt 16 timmar. Jag var så slut då jag kom hem att jag somnade omgående.

28/7 Efter att ha vilat upp sig några dagar var det dags för ännu en helg med fiske. Sten-Sture skulle närvara på en fotbollsturnering i Vimmerby så vi tänkte passa på tillfället och testa Spegeldammens karpar under en natts fiske. Vi anlände på kvällen och på morgonen kunde vi höra hur ett av mina larm drog igång. Vi hade gått en bit längs dammen för att köra lite ytfiske då hugget kom. Ett run som överstiger 3 sekunder innan man krokar brukar sluta med att karpen vinner slaget. Det beror på att dammen innehåller en hel del snags. Men denna gången fann inte karpen något att fasta i. Det var en gammal vän som tagit min boilie. Senast jag hade turen att landa just den fisken var 1997. Nu hade den vuxit lite och vägde 6750 gr. Sten-Sture tog sina första karpar denna morgon. 3350 gr var hans största som tog på flytande bröd och kanske gjorde första fångsten att även han var fast i karpmetets ädla konst.

29/7 Nästa fiske var på hemmaplan i St. Hammarsjöområdet. Sten-Sture och jag provade att meta efter Lilla Åkebosjöns rudor. Efter flera säsonger av rudarapporter var jag tvungen att prova ett pass även om det inte rör sig om några riktigt grova rudor. Det var inte det bästa rudavädret som vi gav oss ut i. Blygråa moln och regn men det har inte hindrat oss förr.


Lilla Åkebosjön är en fin liten rudasjö. Troligen innehåller den alla faktorer som gör ett bra rudavatten i skogslandet. Den är grund och rik på växtlighet vilket genererar god mängd av föda och en hög vattentemperatur. Ett glest bestånd av mört är enda konkurrerande arten. På ett kvällspass och ett morgonpass fick vi 8 rudor. Alla föll för majs fiskat med flötmete. Största rudan vägde drygt 8 hg. Jag hade fått mina första rudor i den lilla sjön, som har framtiden för sig. Ännu en liten pärla i Stora Hammasjöområdet.


De sista fiskepassen denna sommar ägnades åt färnamete i Emån. Följeslagare dessa roliga dagar var Jocke. Vi hade ett bra fiske och landade över 20 färnor på två dagar. De större färnorna höll sig väl gömda men det var ett roligt fiske med både frilina och bottenmete.

Sommaren 2005 är över för det här året. En sommar jag kommer att minnas som en riktig fiskesommar. Vi går mot mörkare tider då kvällarna blir kortare och kortare. Men var tid har sin tjusning vad det än handlar om: naturen, fisket eller livet i övrigt. Vi minns nog alla varje sommar och något speciellt vi gjort eller upplevt. Mitt starkaste minne från denna sommar är harrfisket vi upplevde vid den vackra norrbottniska sjön.

Jag vill avsluta denna sommarresa med några tänkvärda ord som jag hittade i en Fiske för Alla: Många fiskare går och fiskar hela sitt liv, utan att veta att det inte är fisk de vill fånga.



Frågor om fiske, fiskar och vatten och synpunkter på denna artikel tas gärna emot på mailadress:

Carl-Johan Månsson

Tack

Joakim, Jon, Kim och Sten-Sture för många roliga timmar vid vattnen. Speciellt till min Mor och Sven som stått för boende och lån av bil under sommaren.