Profilen: Johan Klingberg

När började Du att fiska?
Under hela min uppväxt var naturen en del av min vardag, det var där jag tänkte, löste problem, drömde eller lekte. Naturen eller skogen var också en arena för lek, jakt och självklart fiske. Ett par hundra meter från huset där jag växte upp rinner en liten bäck, på den tiden var den full av både bäckröding och öring. Bäcken stod ofta i centrum, det var här vi lekte indian, pyschade på rådjur eller fångade öring. Under de första åren vid bäcken så var själva metoden som användes att fånga fisken med helt sekundär, vi använde helt enkelt de metoder som gav mest fisk. Ett skojigt sätt var att fånga öring och bäckröding med bara händerna. Metoden, om man nu kan kallade det metod, var egentligen inte alls så komplicerad som det kan verka. Vanligast var att vi smög fram till kanten och skrämde fisken som stod där. Därefter var det bara att se bakom vilken sten den pilade in och gömde sig bakom. Öring är ju som bekant inte direkt världens mest intelligenta varelse. Blir den skrämd så gömmer den huvudet för att komma undan, precis som ett barn tror att det blir osynligt då det gömmer blicken bakom handen. Efter att man sett var öringen simmat in så var det bara att smyga fram och snabbt sticka in handen under stenen och greppa tag efter vad man kom åt.

Vilket är Ditt första fiskeminne?
Ett stycke nedströms ligger en spång över bäcken. Här förvandlas bäcken till ett bredare sel med lugnare vattenföring. Det var fantastiskt att ligga på spången och titta ner i vattnet på allt liv som rörde sig där. Bäckrödingarna var de minst skygga och kunde ibland lockas fram till våra händer med hjälp av brödsmulor. Efter en sommar på spången så lärde vi oss att känna igen vissa av individerna. Vi lät döpa vissa av dem som utmärkte sig på något sätt, vitnos, snefena eller knubbis. Dagarna vid bäcken med fisket, vännerna och naturen har därefter utgjort grunden för hela mitt natur- och flugfiskeintresse.

Vilket är Ditt favoritfiske?
Intresset för flugfiske har egentligen alltid funnits. Min pappa var intresserad av fiske och ägde ett flugspö. Egentligen är det svårt att dra någon gräns för när jag verkligen började flugfiska, för vad är egentligen flugfiske. Vi fiskade både torr och våtfluga med toppknutna vidjespön hemma i bäcken, långt före jag någonsin rörde ett flugspö. Pappa hyste en stor respekt för flugfiskare, det märktes särskilt då han pratade om dem. De hade tydligen tillskansat sig en alldeles speciell förmåga att kunna se vad fisken äter. De orden förvandlades till allt möjligt konstigt i min då sexåriga hjärna. Men en sak var säker, skulle man lyckas som fiskare så var det tydligen flugfiskare man skulle bli.
Så en dag, det året jag fyllde nio, just hemkommen från en sjukhusvistelse så låg ett välkomnande långt paket på sängen. Det var ett flugspö, ett brunt Elbe glasfiberspö i klass 6-7 med en matchande rulle och lina. Kastexercisen på gräsmattan bakom huset var egentligen inte särskilt roliga och jag hade helt ärligt ganska svårt att förstå poängen med ett flugspö eftersom det var betydligt enklare att fiska med en torkad vidja. Även om flugspöet fanns med skulle ta åtminstone några år tills jag helt övergick till att bli flugfiskare.
Hemma i Mullsjö där jag växte upp hade vi en fantastisk farbror som hette Arvid Gustavsson. Han var byns flugbindare och det som inte han visste om flugfiske och flugbindning fanns tydligen inte att veta. Varje år ordnades en flugbindarkurs för byns ungdomar. Så här i efterhand kan det tyckas märkligt, men det utbildades en ny grupp 12- 13 åringar varje år. Intresset för flugfiske och flugbindning var mycket stort.
Arvid lärde oss de viktiga stegen i hur man tillverkar sina egna flugor. Han var noga, det var inte lönt att försöka sig på att fuska och binda någon variant, utan alla mönsterrecept skulle följas till punkt och pricka. Tack vare Arvid, bäcken och fina vänner med samma intressen frodades flugfiskeintresset i en enorm takt. Vi fiskade antagligen mellan fyra till sju dagar i veckan och däremellan band vi flugor.
Så en dag i åttan var det dags att välja en praktikplats, pryo kallades det för på den tiden om jag inte minns fel. Valet var enkelt, jag hade sedan två år redan förberett mitt val. - Fly-Dressing, svarade Allan Pettersson, som också var min lärare, med sin knarrande, småländska stämma. Efter en stunds övertalning så gick han med på att låta mig praktisera på hans företag under två veckor. Allan som har ett hjärta av guld lät mig sedan fortsätta att arbeta på firman, till och ifrån under tio år.
Även om arbetsuppgifterna ibland kunde vara monotona och långtråkiga så kan jag knappast tänka mig en bättre skola att lära sig om flugbindningsmaterial. Arbetsuppgifterna gick ut på att färja, sortera fjäder eller skära skinn och visst lärde man sig mycket om de olika flugbindningsmaterialen.
Under 1980- talet var Fly Dressing en naturlig samlingsplats som besöktes av flugfiskare från när och fjärran. En av de kunder som ibland kom förbi på besök var redaktören för tidningen Flugfiske i Norden, Gunnar Johnsson. Gunnar som var bekant med några av de stora mästarna från andra sidan Atlanten var otroligt intressant att lyssna på. Han kunde berätta om möten med La Fontaine, Brooks, Wulf eller Hidy för att nämna några.
Pete Hidy och Gunnar var mycket nära vänner och brevväxlade under flera år. Hidy var på sätt och vis lärljunge till James E Leisenring som bland annat kallas för det amerikanska våtflugefiskets fader. Gunnar och Hidy delade intresset för de mjukhacklade våtflugorna som genom Gunnars försorg blivit uppskattade i hela Sverige. Första gången jag såg en av Gunnars mjukhacklade våtflugor var jag såld, jag visste att dessa flugor som han kallade flymfer, skulle fungera perfekt på öringarna hemma i Tidan. Efter ett tag skrev jag några mindre artiklar för Gunnar, något publicerades medan annat fick ”ligga” till sig. Det som skulle ”ligga” till sig har ännu inte blivit tryckt, och min förhoppning är nog att det får förbli så.

Har Du något bra tips till andra sportfiskare?
Olika flugfiskare fascineras av olika saker inom flugfisket, skönt att vi alla är olika. Flugbindning och fisketekniker är de områden som jag fascineras av. Flugbindningen, eftersom den är en del i själva fisket, men också ett sätt att koppla av samtidigt som man är kreativ och skapande. Under senare år har jag fastnat för flugor av cdc. Dels för att detta material besitter så många helt unika egenskaper. Men också för att det går att använda till så många moment. Därför binder jag merparten av mina torrflugor som används till fridriftfiske av just cdc. I övrigt så binder jag nästan allt som är kul, både fulldressad lax, gäddflugor, våtflugor till hasartorrflugor.

För mig finns det inga fel inom flugbindningen, bara olika människors uppfattningar. Men då jag binder mina fiskeflugor är jag oerhört strikt och noggrann vid materialval och flugkonstruktion. Jag avskyr att fiska med en felkonstruerad fluga som inte fungerar för den teknik den är bunden att användas för. Mina Tjecknymfer är oerhört tunga och kompakta, gärna bundna med flossilke. Mina hasartorrflugor är spretiga och nästan alltid bundna med ett styvt tupphackel. Mina imitationer av fiskyngel har en fantastisk rörlighet i vingen.

Vem är Du, var bor Du och vad sysslar Du med?
I dag är det först och främst efter öring i strömmande vatten jag fiskar. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på att åarna där jag bor bara blir bättre och bättre, med ökade öringstammar och större öring än på många år. En av de åar jag trivs bäst i är naturligtvis Tidan där jag fiskat större delen av mitt liv. Men också i de småländska, snabba höglandsåarna. I Västergötland finns det ett flertal i dag mycket spännande strömmar att fiska i, exempelvis Ätran och åarna kring Hornborgarsjön utanför Falköping.
På något konstigt sätt så blir jag aldrig mätt på flugfiske, det blir bara roligare för vart år som går. Flugfisket bjuder ju på så mycket, både upplevelser, läsning, vänskap, resor och flugbindning.
Då jag inte är flugfiskare arbetar jag som matte/ No lärare på en 6- 9 skola i Värnamo. Inför hösten 2008 kommer jag att börja arbeta halvtid med min firma ”Johan Klingberg Flugfiske”. Meningen är att jag skall utveckla mina förläsningar i klubbar och på företag, men också fortsätta att skriva i fiskepress. Så här inför detta , känns det både spännande och lite pirrigt men min livskamrat Anna har lovat att stötta. Man vet ju aldrig hur det kommer att utvecklas, men förhoppningsvis kommer det att gå väl.
Här kan ni se några av mina flugor!
Tack för att jag får medverka i ”profilen” och lycka till med fisket!
Johan Klingberg