Fiskevård del 3

Fiskevård del 3. Provfisken

Av: Carl-Johan Månsson

För att bedöma ett vattens totala status används vattenkemi, bottenfauna, planktonprover, omlandsinfo, makrofyter och fågelobservationer. Utöver detta bestäms vattnets fisksamhälle som säger mycket om vilka förutsättningar vattnet har. Fisksamhället avslöjar vilken vattenkvalitet som råder och vilken föda som finns i vattnet.

Vissa arter gynnas av eutrofiering så som olika karpfiskar. Detta p.g.a. ökad mängd föda. I sådana lägen får predatorer så som gädda och abborre svårare att jaga p.g.a. minskat ljus i vattnet och missgynnas därför. En del fiskarter är känsliga mot försurning så som mört. Försurningståliga arter är abborre, gädda och ål. Syrebrist kan slå ut känsliga fiskarter så som olika laxfiskar. Andra saker man kan fastställa genom att bestämma fisksamhället är om fiskarnas reproduktion fungerar. Eftersom yngelfasen hos fiskarna är den känsligaste kan avsaknad av mindre fisk betyda miljöstörningar. Det kan handla om utsläpp av olika former av gifter som når vattnet och slår ut känsliga arter. Ofta är den första tydliga upptäckten av giftutsläpp döda fiskar längs stränderna. Surstötar under vårens smältperioder kan sänka pH-värdet i vattnet så pass mycket att fisken får reproduktionsstörningar. Det sura nedfallet kan även i förlängningen göra att giftiga metaller fäller ut i vattnet. En vanlig metall bunden i marken och bottensediment är aluminium som löst i vattnet kan ge fisken svårigheter med syreupptagning då det sätter sig på fiskens gälar. Andra metaller som fäller ut på liknande sätt är kvicksilver och bly.

Förutom att använda fisken som miljöindikator är man ibland intresserad av hur mycket fisk det finns i ett speciellt vatten för att kunna förvalta vattnet rätt mot bevarandevärden, sport- och yrkesfiske. Då görs inventeringar av vatten där provfisken ingår. Dessa inventeringar ligger sedan till grund för regleringar av fisket. En stor del av de provfisken som görs idag ligger under kalkningsverksamheten där uppföljning av vattnet sker för att se att kalkningens effekt uppnås på rätt sätt.

Det finns flera metoder som används för att ta reda på hur mycket fisk det finns av en speciell art eller totalmängden av fisk i sjöar och vattendrag. Dessa metoder kan vara nätfiske och elfiske. I vissa specialfall används även dykningar och sportfiske. För att kunna jämföra olika vatten har Fiskeriverket utarbetat metoder för standardiserat elfiske i strömmande vatten och standardiserat nätprovfiske i sjöar. Fiskeriverket sköter lagring och sammanställning av all fiskedata och via deras hemsida kan man söka upp data på specifika vatten som det gjorts provfisken i. När provfisken görs fyller man i speciella protokoll som sedan skickas till FiV som sammanställer det.

Standardiserat elfiske


Elfiske används i strömmande vatten för att kunna skatta fiskpopulationer. Observera elfiskestaven. Med en liten håv kan de bedövade öringarna fångas.


Elfiske är en mycket bra metod för att kunna skatta och bedöma olika laxfiskpopulationer i strömmande vattendrag. Metoden passar bäst i små till medelstora vattendrag. De studier som har gjorts visar att fisken inte får några skador av strömmen. Utan att gå in i detalj på metoden och all utrustning, vilket skulle bli allt för omfattande går elfisket ut på att man ger fisken en elchock. Fisken bedövas och kan då lätt infångas med en håv. Man använder en s.k. elfiskestav och längst ut på den sitter en anodring. Med en strömbrytare sätter man igång strömfältet och ringen drar man mot sig i vattnet. Man fiskar sig uppströms i vattendraget. Det finns olika typer av elfiskeaggregat. Batteri kan användas som bärs på ryggen i en sele men det som används mest är ett stationärt aggregat kopplat till ett elverk. Både likström och växelström kan användas. Rak likström är det mest skonsamma för fisken. Spänningen varieras efter vilka vatten man fiskar i och ligger mellan 200-1000V. Det som bestämmer spänningen och effekten man ska använda är vattnets ledningsförmåga, alltså vattnets konduktivitet. Man fiskar normalt av en sträcka runt 50 m och gör 3 fiskeomgångar. Detta för att få en bra säkerhet i skattningen.


Öringarna mäts och kan sedan oskadade släppas tillbaka.


Man mäter de fiskar som fångas per fiskeomgång. Detta för att kunna se hur populationens sammansättning ser ut och hur reproduktionen lyckas. Med alla individernas längder kan man dela upp dessa i årsyngel och äldre. Man benämner fisken som 0+ =ensomrig och 1+=tvåsomrig. 0+yngel ligger mellan 40-80 mm i totallängd och 1+ mellan 80-120 mm men variationen är stor mellan olika vattendrag.


Årsyngel av öring. Fångad i ett litet vattendrag på västkusten.


För att kunna skatta fiskpopulationen används metoder som utfångstmetoden och fångst- återfångstmetoden. Utfångstmetoden bygger på flera fiskeomgångar och att alla fiskindivider har samma chans att fångas. Då man vet antalet fångade fiskar per fiskeomgång kan populationen skattas genom att räknas fram enl. vissa matematiska formler. Med fångst-återfångsmetoden märks fiskarna genom att t.ex. klippa fettfenan och beroende på hur många fiskar man återfångar som är märkta varje fiskeomgång kan skattningen räknas ut. Tätheten av öring per 100 m2 i ett litet vattendrag i Sydsveriges inland ligger i medeltal på: 0+ =20 st. >0+ =20 st. Totala mängden 40 st.

Standardiserat nätprovfiske


Under kvällen läggs näten på förutbestämda platser i sjön.


Används i sjöar och lämpligast på hösten då yngel har vuxit sig så stora att de kan fångas med nät. Näten man använder är Norden 12 som innehåller tolv olika maskstorlekar i olika sektioner. Var man lägger näten och hur många nät som används beror på sjöns djupförhållanden och storlek. Meningen är att täcka upp sjön så bra som möjligt för att kunna jämföra både med andra sjöar och undersöka utvecklingen i den sjö man fiskar. Har det gjorts provfisken tidigare i sjön läggs näten i på samma ställen. Näten läggs i på kvällen och tas upp morgonen därpå. Det finns bottennät som används mest, men även pelagiska nät används om det finns stora djup och pelagiska fiskarter.


Då näten tagits upp väntar ibland hårt arbete. Näten rensas och fångsten artbestäms.



En eutrofierad sjö innehåller en stor del karpfiskar så som braxen och björkna. I en sådan sjö kan man förvänta sig mycket fisk i näten.



All fisk mäts och förs in i ett nätfiskeprotokoll.


Man beräknar fångsten som: fångst per ansträngning, vilket är ett näts fångst under en natt. Man tar längderna på all fisk artvis för att kunna se utvecklingen hos arternas reproduktion. Även antal fiskar och totalvikten per art noteras för att se hela sjöns utveckling. I vissa fall tar man även artvis vikt på de enskilda fiskarna för att kunna göra längd/vikt förhållanden. Med längd/vikt kan man se fiskarnas kondition. Ofta görs även åldersanalyser på fångsten för att se hur åldersrepresentationen ser ut i vattnet.

Kanske låter detta lite krångligt men både elfisket och nätfisket är metoder för att kunna jämföra olika vatten. Därför används samma metoder. Man kan väldigt förenklat säga att vattnet undersöks på hela dess fisksamhälle och utifrån vattnets förutsättningar kan man säga om fångsten är normal eller inte. Man undersöker om de äldre fiskarna leker och om yngel klarar sig.


Årsyngel av gös fångade i näten. Gösens reproduktion är känslig i sjöar då de behöver leksubstrat så som sten och grenar. Gösyngel är starkt beroende av vattentemperaturen och födomängd för att klara sig. I denna sjö tycks det hela fungera.


Ett vatten som har bra och stabila kemiska förhållanden har mycket fisk av de olika arter som trivs i det geografiska området. Det tillkommer yngel varje år som läggs till beståndet. Vattnet har många mellanstora fiskar och få riktigt stora exemplar. Reproduktionen fungerar för samtliga arter, varje år och man uppnår en jämvikt där alla arter samexisterar. Fiskarna visar på god kondition. Bestånden är så pass starka att naturliga fluktuationer inte påverkar bestånden så pass negativt att vissa arter slås ut. Provfisken av olika slag är mycket viktiga redskap för att kunna följa upp Sveriges miljömål och se utvecklingen i Sveriges vattendrag och sjöar.

Ordlista bottenfauna- bottenlevande insekter. T.ex. fjädermygglarver och trollsländelarver. Omlandsinfo- skogtyp, växtlighet, markbeskaffenhet. Makrofyter- vattenväxter Eutrofiering- Övergödning, extra hög näringstillförsel. Ämnen som bidrar till detta är kväve och fosfor. Anodring- ring på elfiskestaven med plusladdad ström. Jordningen med negativ laddning läggs ut i vattnet på den sträcka man ska fiska.